Förra gången gav jag honom nog inte tillräckligt stöd för då snubblade han i en backe i skogen, då gick det bra. Idag började det också bra, men han kom ikapp Malin och EnDumEn så jag fick svänga lite åt sidan och då snubblade han och började springa ner för backen. Jag minns bara att jag tänkte: "Åh nej, inte samma backe igen, vad pinsamt!" Men sen fick jag lite mer att bekymra mig över, han måste ha blivit rädd eller något för han började springa åt andra hållet. I det läget borde jag ha sagt till ordentligt, men jag blev väl lite chockad eller något för jag hann inte göra någonting förrän han fått upp farten. 

Det var en ganska brötig väg där så han fick göra lite kaninskutt åt sidorna hela tiden så jag tappade ena stigbygeln. Då satte jag mig ner ordentligt som man ska göra och fick tag på tyglarna igen, så jag fick nästan stopp på honom. Sen vet jag faktiskt inte vad det var som gjorde att han fortsatte, han kom väl på att han har fyra ben att springa snabbt med eller något, så det bar av en bit till. På såna där traktorvägar kan är det ofta lite brötigt i mitten, och det märkte jag när han hoppade över en hel hög med grenar. Klängde mig fast som en apa och när vi väl var över ropade jag: "tänt var det hääääär!" (Eller nej det gjorde jag inte, men det hade varit passande.) Efter det skuttet utan stigbyglar kunde jag inte hålla mig kvar längre, så jag tänkte bara att jag får glida av smidigt så inte Leyal behöver ramla så jag lutade mig åt sidan och landade mjukt i snön. 

Sen tänkte jag något i stil med: "Oj.. nu får jag väl aldrig tag på den hästen igen. Fasiken, what to do?" Sen reste jag mig upp, skakade av mig snön och tittade efter Leyal. Och vad tror ni inte hästen gjorde? Han stod och glodde på mig och såg helt förvånad ut. Sen kom han gående mot mig och bara däckade med sitt huvud mot min axel och det såg ut som att han tänkte: "Vad har jag varit med om? Shit, vad var det som hände nyss? Mamma, trösta mig!" Åh, vad jag älskade den reaktionen, och vad jag älskar den hästen. Så söt. ♥ Han fick ett litet skrubbsår på mulen bara och inget annat, så jag putsade av honom lite och mötte Malin igen när jag började gå tillbaka. När vi kom ut ur skogen så hoppade jag upp igen, och han betedde sig som han aldrig varit med om något annat i hela sitt liv och sen gick han som en klocka resten av vägen. 

Jag kan ju inte direkt påstå att det var så jag ville att första galoppen skulle gå till, haha! Men jag är ändå lättad att jag har första avsittningen avklarad. Nu har det värsta som kan hända redan hänt och det var ju inte så farligt ändå, så nu behöver jag inte gå omkring och oroa mig för hur det ska gå eller hur han reagerar i såna situationer. Och det var skönt att det hände hos Malin och inte när vi redan fått hem honom. Vi hämtar hem honom på fredag och nu är jag inte alls nervös för hur det ska gå längre.