Jag sover ju hos mummu och muffa nu för tiden, och då kan det vara bra att ha med sig nyckeln så man kommer hem på morgonen. Men vem tänker på sånt? Framförhållning, vad är det? Så jag var utelåst i morse. Kikade desperat genom hallfönstret, men ingen mamma inom synhåll. Hon sov fortfarande, den nedrans sömntutan! 

 

Nåja. Gick och hälsade på hästarna. Millan låg fortfarande ner i gräset och såg allmänt nyvaken ut, men Bim var sällskaplig och ville bli kliad. Han är så rolig för han visar vart det kliar, och så hinner jag klia där i typ en halv sekund innan han pekar på ett nytt ställe. Söt. ♥

 

 

Vi ska börja ge munkpeppar till hästarna nu. Ja, ni läste rätt, MUNKPEPPAR. Det finns tydligen inget som heter kyskhetsbälte till hästar så vi får nöja oss med örter som tydligen ska få dem att vilja bli herr Munk och fru Nunna. 

 

Det är ju inte så najs med valacker som betäcker på grund av infektions- och skaderisken. Bim och Millan är ju dessutom helsyskon så vi vill helst undvika incest, incest, familjefest i hagen. Som ni nog förstår. Därför ska de få en riktig hästkur med munkpeppar. 

 

Man vet att det har hjälpt när hästarna ber om att få gå in i klostret istället för stallet om kvällarna. 

 

Di är enna luriga di däringa hästarna. Ena sekunden kan man stå där och mysa med en av dem och innan man vet ordet av så kommer den andra springande för att stjäla showen, alldeles grön av avund. 

 

Bildbevis: 

 

Nu har Leyal varit hemma i nästan en vecka. Vägarna har varit väldigt isiga, men det har funkat att rida en liten stund i kanterna. Men idag hade det smält undan så mycket att vi kunde rida en hyfsat normal runda, och jag kunde till och med trava lite!

Egentligen så är Bim alla ungshästars stabila mentor, men så fort det vankades lite spring så vill han inget hellre än att visa Leyal sina bästa moves. Här kommer Bims tips till naiva unghästar: 

 

1) Spana in galoppbacken och börja jazza.

2) När du som bäst utför dina moves så tappar ryttaren lätt fokus och du får per automatik lite längre tyglar för att utföra ditt sluga dåd. 

3) När du fått upp lite fart så passar du på att fejka extrem rädsla för typ kottar mitt på vägen, gamla skithögar, onormalt breda bilspår, din egen skugga, vindens vinande i din man, en brevlåda, din egen fis, you name it. 

4) I rädslan så kastar du dig förstås helt handlöst åt sidan och vinner på så vis några extra meter i din kamp för farten. 

5) Om ovanstående tips inte fungerar, så kan du sätta dig ner i diket och på så vis gräva dig framåt. Vid det laget är din människa i normala fall lagom medgörlig till att låta dig springa rakt framåt igen. 

 

Idag lyckades inte vår käre Onkel med sina väl genomtänkta och beprövade metoder att få springa fullt ös medvetslös som enda fart och 200 meter i bromssträcka, för mamma genomskådade honom redan vid punkt 1. Nu fick han istället bli ledd upp för backen, ägd och besviken. Vi tyckte nämligen inte att Leyal i sitt naiva sinne skulle se Bims snygga dansmoves och tycka det var en bra idé att ta efter beteendet såhär tidigt i utbildningen. 

 

 

Förra gången gav jag honom nog inte tillräckligt stöd för då snubblade han i en backe i skogen, då gick det bra. Idag började det också bra, men han kom ikapp Malin och EnDumEn så jag fick svänga lite åt sidan och då snubblade han och började springa ner för backen. Jag minns bara att jag tänkte: "Åh nej, inte samma backe igen, vad pinsamt!" Men sen fick jag lite mer att bekymra mig över, han måste ha blivit rädd eller något för han började springa åt andra hållet. I det läget borde jag ha sagt till ordentligt, men jag blev väl lite chockad eller något för jag hann inte göra någonting förrän han fått upp farten. 

 

Det var en ganska brötig väg där så han fick göra lite kaninskutt åt sidorna hela tiden så jag tappade ena stigbygeln. Då satte jag mig ner ordentligt som man ska göra och fick tag på tyglarna igen, så jag fick nästan stopp på honom. Sen vet jag faktiskt inte vad det var som gjorde att han fortsatte, han kom väl på att han har fyra ben att springa snabbt med eller något, så det bar av en bit till. På såna där traktorvägar kan är det ofta lite brötigt i mitten, och det märkte jag när han hoppade över en hel hög med grenar. Klängde mig fast som en apa och när vi väl var över ropade jag: "tänt var det hääääär!" (Eller nej det gjorde jag inte, men det hade varit passande.) Efter det skuttet utan stigbyglar kunde jag inte hålla mig kvar längre, så jag tänkte bara att jag får glida av smidigt så inte Leyal behöver ramla så jag lutade mig åt sidan och landade mjukt i snön. 

 

Sen tänkte jag något i stil med: "Oj.. nu får jag väl aldrig tag på den hästen igen. Fasiken, what to do?" Sen reste jag mig upp, skakade av mig snön och tittade efter Leyal. Och vad tror ni inte hästen gjorde? Han stod och glodde på mig och såg helt förvånad ut. Sen kom han gående mot mig och bara däckade med sitt huvud mot min axel och det såg ut som att han tänkte: "Vad har jag varit med om? Shit, vad var det som hände nyss? Mamma, trösta mig!" Åh, vad jag älskade den reaktionen, och vad jag älskar den hästen. Så söt. ♥ Han fick ett litet skrubbsår på mulen bara och inget annat, så jag putsade av honom lite och mötte Malin igen när jag började gå tillbaka. När vi kom ut ur skogen så hoppade jag upp igen, och han betedde sig som han aldrig varit med om något annat i hela sitt liv och sen gick han som en klocka resten av vägen. 

 

Jag kan ju inte direkt påstå att det var så jag ville att första galoppen skulle gå till, haha! Men jag är ändå lättad att jag har första avsittningen avklarad. Nu har det värsta som kan hända redan hänt och det var ju inte så farligt ändå, så nu behöver jag inte gå omkring och oroa mig för hur det ska gå eller hur han reagerar i såna situationer. Och det var skönt att det hände hos Malin och inte när vi redan fått hem honom. Vi hämtar hem honom på fredag och nu är jag inte alls nervös för hur det ska gå längre. 

 

 

Leyal är ju på inridning hos Malin nu, och idag åkte jag och mamma och hälsade på. Vi följde med på en promenad när hon tömkörde honom. Måste säga att jag är riktigt avis på hennes ridvägar! Mycket öppna landskap och fina skogsvägar. Vi har ju också bra ridvägar, men vi måste alltid gå upp för en backe där hela världens all gegga, stenar, is och allmänt äckel har samlats på ett och samma ställe innan vi kan komma någonstans över huvud taget. Eller gå längs med stora vägen i en kilometer, det är ju inte heller så kul alltid. Ska nog flytta in hos henne. Det är väl inte så jobbigt att ha en inneboende på hallmattan? Heh. 

 

När vi kom tillbaka från promenaden så stod hon i stigbyglarna på båda sidorna flera gånger. Det kunde inte gått bättre! Jag hade nästan lite ångest över att lämna bort honom när vi åkte dit med honom. Så jag är så glad att vi fick vara med och se hur duktiga de är, båda två. Och nu har jag istället lite ångest över att jag kommer släpa med honom hem igen när han är klar. 

 

Gick till skogen och umgicks med lilla hästkraken min. Tog fram mobilen för att ta några bilder på oss. Men det är inte lätt att fota när han bara vill in i kameran, det kan jag tala om för er. Han tycker nog det verkar mysigt där inne. Eller så vill ha sluka den hel. Eller så tycker han bara att det är en väldigt knasig manick och vill ta en närmare titt. Vem vet, men in i den ska han i alla fall!

 

 

Dagens happyface: Vi hade sadel med stigbyglarna nere på både Bina och Leyal idag, nåt som många unghästar kan tycka är lite obehagligt eftersom de dinglar och slår mot magen. Men de gick på jättesnällt båda två och fick även trava några gånger. De travade på som om de aldrig gjort nåt annat. Det luktar som att inridningen är nära! Tjoho!

 

Dagens sadface: Jag tappade mobilen i golvet så att skärmen sprack. Den funkar inte alls. Det fula är att jag har tappat den en miljon gånger så att både SIM-kort och batteri har flugit, men denna gången landade den så hårt rakt på skärmen, att jag misstänkte att den gick sönder innan jag tog upp den. Kändes som jag såg spricka efter spricka blir större och längre i slowmotion. NOT COOL! 

 

Dagens sadface, igen: Googlade på om happyface stavas ihop eller isär. Det skulle jag inte ha gjort. Jag fick nämligen erfara, med bildbevis, att det finns något som heter happyface spindel. Ja, ni kan ju förstå att jag fick kramp i magen och stängde ner den sidan fortare än kvickt, så jag blev tyvärr inte så mycket klokare på om det stavas "happy face" eller "happyface". Det var ju kanske inte den bästa googlingen jag gjort i mitt liv. Jag kom hur som helst fram till att om man ska behöva stå ut med spindelbilder för att få kunskap så kan den kunskapen stoppa upp sig själv i röven. 

Vi hade ju en liten incident dagen efter Leyal kom hem. Pappa flög med sitt radiostyrda flygplan, han blev lite rädd och hoppade in i Binas och Bims hage. Men det har gått bra sen dess. Världens finaste lilla flock. ♥ 

 

Nu har pappa flugit i hagen flera gånger och de tycker mest att det är spännande. De följer planet med blicken och Leyal står och smygkikar över pappas axel. Jag misstänker att han försöker lära sig kontrollerna själv. Ja, det är nog bara en tidsfråga innan pappa kan kryssa med planet mellan benen på dem. 

 

Leyal kollar så att allt går rätt till. 

Mamma sa att Bina hade tappat en tand i sin höbalja. Det var en riktig baddare till tand!

 

Jag: *sitter och fotar mig tillsammans med tanden*

Mamma: Ta den mellan tänderna då. 

Jag: Nej, så äcklig är jag inte! 

Aron: Men kom igen, det är inte som att hon har ätit bajs eller nåt!

Jag och mamma: ... Eh, jo. Det har hon. 

 

 

Nya familjemedlemmen Leyal kom hem igår. Han är 4 år och runt 156 cm i manken. Inte slutmätt eller så, men på ett ungefär. Perfekt för mig! Han är van vid sadel, träns och sutten på i skritt. Men jag tänkte ändå bara gå promenader med honom i början så att han bygger upp lite muskler och är mer van vid stället och vid oss innan jag börjar rida in honom. :) Det ska nog gå bra, han är hur lugn och fin som helst!

 

Han har riktigt bra stam också: e. Kaiser och ue. Ramses. Vilket betyder att hans morfar också är Binas mormors far. Så det är lite släkt i hagen. :)

 

Jag måste bara få skryta lite över min fina lilla Zbiin. (Bina, för er som inte är så insatta i alla smeknamn vi har på hästarna.) Vi gick ut med dem direkt efter jag kom hem från marknaden innan idag. Jag red Bim och mamma gick med Bina. Vi tänkte att det var dags att börja ta på henne sadeln nu. Hon har haft den på sig i stallgången några gånger, men aldrig gått ut med den. Det gick hur bra som helst! Mamma gick och flaxade lite med kåporna på sadeln bara för att hon inte skulle bli rädd om hon skulle börja trava. Hon blev lite förvånad bara och undrade vad hon höll på med. Annars gjorde hon inget annat förutom att stanna och titta på sadeln några gånger. Så duktig, ♥

 

Vi ska ta på sadeln nu på promenaderna i några månader ungefär, tills hon är helt trygg med det och helst börjar tycka det är lite tråkigt, sen ska vi sätta på stigbyglarna. Det kan de ju tycka är lite obehagligt i början när de dinglar längs med sidorna och slår mot magen. Men jag tror inte det kommer bli några problem, säkert samma sak där, att hon bara vänder sig om för att titta på dem. Och kanske ta sig ett smakprov. Hon är ju glupsk, den lille sälen.

 

Bim är också helt underbar. Han är snart 20 år och blir bara piggare för varje år som går. Det är så kul att han verkligen älskar att jobba, jag behöver knappt göra någonting, han fattar med en gång vad jag vill. Han är verkligen en underbar häst att rida (och att ha att göra med annars också, så klart). Nästan alla ridinstruktörer som jag har tränat för har ridit honom någon gång och alla har älskat honom och sagt att han är så otroligt lätt och lyhörd. Jag är nog benägen att hålla med dem.

 

På tal om alla deras smeknamn innan så måste jag bara säga en grej om Bim, tycker det är lite kul. Han är ju Binas morbror så vi brukar kalla honom för Onkel Bim när vi pratar om dem. Det har gått så långt att vi ganska ofta nu helt enkelt bara kallar honom för Onkel i stället för Bim. Det passar så bra på nåt sätt. Vi brukar nämligen alltid säga det att om han var en människa så skulle han vara en gammal brittisk lord med en skottsrutig filthatt på huvudet och en pipa i munnen. Och så skulle han sitta i en gungstol i sitt bibliotek och skrocka godmodigt när alla hans barnbarn klänger på honom. Precis sån skulle han vara, Gamle Onkel Bim. ♥

 

Jag skulle nog kunna tjata om dem hur länge som helst. Men jag avslutar med en bild på Bina från idag. Tagen med mobilkamera från Bims rygg i lite grådassigt väder, men man ser ju att hon har sadel på sig i alla fall. Det är ju huvudsaken.

 

Bim hade en hovböld innan, så hovslagaren satte ett jodopaxomslag runt hoven. Men sen måste han ha fått en allergisk reaktion av nåt slag för han fick mugg (det är typ sårskorpor, för er ikkehästfolk ^^) i karleden, vilket gjorde att han blev halt. Så på grund av det har vi inte varit ute med hästarna på en månad. Men nu är han bra igen och var riktigt pigg idag när jag red. Han flög fram i sina boots. (Vi tog av honom skorna för han verkade vara sulöm, och bootsen är ju som en liten gympadoja, så de täcker hela hoven.) Blev nästan lite rörd när han traskade på så bra och var så pigg och glad. Kanske är jag lite extra gråtmild idag, för jag hade världens hemskaste mardröm i natt. Okej, tar en beskrivning med de detaljer jag kommer ihåg.

 

I drömmen så befann jag mig i vardagsrummet när jag hörde en knackning på fönstret. Jag tittade ut och såg någon Hassan Mostafa stå och vräka hela sin kroppstyngd mot fönstret. Han glodde på mig med mord i blicken. Fönstret gick upp och han liksom hoppade in som värsta atleten, vilket är ganska förvånande efter som han inte direkt var världens smalaste. Han drog fram en sax som han började vifta mot mig med, och helt plötsligt så hade jag sällskap av någon, kommer inte ihåg vem, som hjälpte mig med saxfajten. Två mot en, woha! Sen bytte det scen (eller vad man säger i drömmar) och hela sällskapet var ute på gården. (Alltså jag, Hassan Mostafa och min vapendragare.) Och så stog Bim på Hassan Mostafas sida. De tidigare stridigheterna verkade som bortblåsta för vi stog och pratade och hade det allmänt trevligt. Men sen kom den dåliga stämningen tillbaka när Hassan Mostafa sa att han skulle iväg och slakta någon. Han sa inte vem, och inte varför. Lagom mystiskt. Och sen sa Bim (inte ordagrant, eftersom han inte pratade, men jag visste att han menade det): "Ja, i så fall följer nog jag med. För jag vill inte leva längre." Typ där måste jag ha börjat gråta för sen hände inte mycket mer än att jag bara grät och grät och grät i några hundra år tills jag var helt torr och tom. När jag hade lugnat ner mig lite så gick jag in till mamma, som stog och bakade muffins till nåt event (tror vi skulle på nån Exmoorutställning eller nåt). Jag berättade för henne vad som hade hänt, och hon kunde inte ha brytt sig mindre. Hon tittade inte ens på mig utan frågade bara om jag kunde smaka ut vilken blåbärssmak vi skulle ha i muffinsen. (Det var massa små runda, blå kulor med siffror på som var nån slags recept på hur mycket blåbär de smakade). Jag valde nummer 076. Sen sa hon: "Vi kan ju se om det finns nån trevlig liten shettis att ha som sällskap till Bina sen, hon kan ju inte vara helt ensam."

 

Och där vaknade jag av att kudden var blöt och jag låg och storgrinade ner i kudden. Var mellan dröm och verklighet ett tag innan jag fattade att Bim inte var död och att han definitivt inte hade bett någon Hassan Mostafa att avliva honom. Anyway så gick jag och duschade. Lugnade ner mig lite. Sen kom jag ut i köket och mamma trodde jag var förkyld för jag var täppt i näsan, så bröt jag ihop igen. Blev tvungen att följa med ut i stallet (mamma brukar ta dem på morgonen och jag på kvällen). Bim kunde inte brytt sig mindre över att jag kom med gråten i halsen. Han hälsade mig nämligen välkommen genom att stönandes stå och pinka och sen förväntansfullt trycka ner mulen i krubban som för att visa att "ja, det är där maten ska vara, så kom igen nu, vad väntar du på män'ska?"

 

Hur jag ska överleva den dagen han verkligen inte finns mer vet jag inte. Jag har ju vuxit upp med honom, han har funnits i mitt liv längre än min bror. Lika länge som resten av min familj, mycket längre än jag kunnat gå och prata. Och jag skumpade runt på hans rygg innan jag kunde stå på egna ben. Men än så länge så lever han, och det hoppas jag att han gör länge till. ♥

 

 

 

 

 

 

Kom precis in efter en dusch i skogen. Vi stod och tryckte inne bland träden en stund tills det värsta var över, sen dök vi ut. När man väl är blöt så bryr man sig efter ett tag inte längre, men det blev fint väder efter en stund. Och en riktigt mäktig dubbel regnbåge! :) Hade inte med mig mobilen (första gången sen... någonsin), så jag kunde inte ta bild av det. Men jag ljuger inte när jag säger att det var fint, :3

 

Nu känns det gött att ta på sig torra kläder igen och så ska jag dyka ner i sängen med datorn och se det senaste avsnittet av True Blood. Antagligen lite Lost på det sen. (Vad ska jag göra med mitt liv när jag sett alla säsonger?!) (Svar; förhoppningsvis ta tag i det.)

 

Pöss på stjärten. ♥

 

 

 

Var ute på en mysig tur med hästarna, jag red Bim och mamma gick med Bina. Nåja, det var mysigt tills flugkräken bildade en svärm runt oss. Det var kul för Bina i alla fall, för det var första gången hon gick den vägen så hon gick och fnös och nosade överallt. :)

 

Det är världens finaste ställe där vi red i dag.


Bina fick gå fram till sjön och undersöka. :)