Den där när man inte har städat på ett tag och plötsligt ser saker på bordet som man inte sett förut... 

 

Jag är i tid med glöggen i år må ni tro! Här spills ingen jultid. Glögg, clementiner och hela köret. 

 

Jag blev helt plötsligt så sjukt sugen på att läsa om Harry Potter för femtiotolfte gången, men jag känner inte riktigt att jag kan rättfärdiga för mig själv att läsa dem igen... ehm. Men jag tänkte att jag kan lyssna på dem på ljudbok istället. Till exempel när jag tränar, som jag ska börja med nästa vecka igen (jag lovar!). Lyssnade nyss på första kapitlet och stickade samtidigt lite på min halsduk som jag började på förra året. Har jag tur så är jag väl klar med den om si sådär tio år. :)) 

 

 

1. Sånt jag ritar på långtråkiga föreläsningar. Vill ha ett Deathly Hallows-halsband, så himla fint! ♥
2. Bilden är på den första stickningen jag började på. Nu har jag mycket finare garn. Det är grönt och vitt i olika nyanser så det blir lite kamouflageaktigt. Det är tunnare också, så det blir luftigt. :) 

 

 

Hej hej! Det var inte igår, jag vet. Sista tiden har varit väldigt hektiskt och allmänt upp och ner. Livet är skumt och jag har alldeles för mycket att göra. 

 

Det här är en stor orsak till ekot och spindelvävet som samlats här inne: 

 

 

 

Nu har jag släpat hem min döda kropp från gymmet. Det var första gången jag var där på tre månader, och jag kan väl säga som så att det känns lite. Och ja, det kan väl eventuellt vara så att jag var överambitiös och tog i lite för mycket.  

 

Det var fruktansvärt och underbart på samma gång. Och jag kände mig så svag men ändå stark när jag gick därifrån. Skum känsla när man nästan måste hugga tag i sitt eget nackskinn och släpa sig själv upp på bussen för att steget upp var några centimeter för högt. 

 

Nu sitter jag här och luktar sur lök men jag orkar inte duscha. Någon kan väl snälla bära mig in? Men helst gå ut sen så att jag får klä av mig själv, det känns på nåt vis som ett enmannajobb. Om ni förstår. Eventuellt ligger jag bara där och kvider. Har inte riktigt bestämt mig än. 

 

MVH//slutkörd_flodhäst_93

 

 

God dagens!

 

Här sitter jag och trivs med livet. Ibland faller det sig bara så att man får en bok av sin bästa kompis, man sätter sig och läser den och lyssnar på The Doors och äter godis. Mitt i veckan! Jag vet, jag är ju helt wild and crazy! 

 

Svårt att inte vara lycklig vid såna omständigheter. 

 

 

Quidditch Through the Ages ♥

 

(Här skulle det kunna vara en bild på mitt godis också, men jag skippar det av hänsyn för andra människor som kämpar med att behålla sin ryggrad och som därför håller sig till godis endast på helgerna.) 

Jag måste bara säga att det finns så himla underbara människor där ute! Vissa perioder känns det som om jag inte har något alls att tillföra i cyberrymden, och så finns det dagar då jag loggar in och möts av såna här fina ord: 

Mitt hår har fått se ut som skräp i sommar, för jag har inte riktigt varit säker på vad jag ska göra med det. Jag gillar rött, men egentligen inte den nyansen det har när det är nyfärgat. Det är liksom för mörkt och lysande samtidigt. Så jag gillar faktiskt mest färgen när den är urtvättad, utom den lilla haken att man vid det laget blivit med utväxt. SVINSVÅRT DILEMMA! Men så fick jag tipset om att färga med henna, och jag läste lite om det och glodde på hundra bilder med folk som har färgat håret med det. Och ja, det är den nyansen jag gillar. Dessutom är det bra för håret! Känner riktigt hur mina döda toppar rycker lite krampaktigt vid tanken på en färg som är bra för dem.

 

Problemet med henna är att om man tröttnar så får man låta det växa ut för det går inte att bleka bort eller färga över. Men jag har ju uppenbarligen inte haft några problem med att gå runt med en hundra mil lång utväxt i typ... ett halvår? Så då ska jag nog klara av att låta färgen växa ut om jag efter några år börjar spy vid åsynen av det. 

 

Så, igår fick jag hjälp av Laura att bleka håret. Jag vet inte om det var för att jag använde Mood (som jag läst ska vara bra) eller för att jag hade en plastpåse på huvet när färgen satt i, eller om det berodde på nåt helt annat. Men shit! Det var enna riktiga mirakelkurer vi hade att göra med! 

 

Här kommer några bilder från riksutställningen för Exmoorponnyer i lördags. 

 

Idag gick jag och Mickie till skogen för att plocka hallon. Jag fick mest plocka själv eftersom att han verkade ointresserad av att hålla undan grenar, bära hinken eller att hjälpa till på något sätt överhuvudtaget... dålig stil. Han mumlade nåt om att han var upptagen, för tydligen växte det hallon även vid marknivå och där stack han försiktigt in huvudet på sned och nappade åt sig dem med bara tänderna. 

 

Kände att det var dags för lite förändring. Och vad kan vara bättre än en bild där jag pucklar på mig själv i skogen? Så här är den: 

 

I vanliga fall brukar det bara vara vanligt gräs på åkrarna här, men i år har de sått vete. Det blir guldigt i solen, himla fint tycker jag. Hann rida förbi och beundra det flera gånger innan jag tog mig för att gå bort och fota det. 

Jag och Johanna åkte till Fluxfallet här om dagen. Det är ett 40 meter högt stup ovanför Stensjön i Molla. När vi var där var det ganska torrt, men det var ändå mäktigt att se! Vi ska åka dit nån gång igen när det har varit regnigt ett tag, för då är det nog vattenfall där. Vill minnas att det var det för när jag var där sist. (Jag var bara 12 år vid det tillfället, så jag kan ju ha mina barnsliga överdrifter i huvudet i och för sig...) 

 

Har precis tagit en kopp kaffe och är i det heliga ögonblicket i öppnandet av en glassbåt. 

 

Jag: *nynnar* Flickorna på teve två.. åhå hå.. 

Mamma: *grymtar* 

Jag: Va? 

Mamma: Du förstör min glassbåtsstämning.

Jag: Jag visste inte ens att du hade en stämning.

Mamma: Jag hade det, tills flickorna från teve två tog över! 

 

Till mitt försvar så hörde jag låten på tven och den satte sig på hjärnan som en glassbåt på magen. 

 

 

Eftersom det börjat bli ett lätt ekande ljud och det börjat bildas spindelväv här inne så tänkte jag ta och berätta vad jag pysslat med den senaste tiden. Okej? Inget exklusivt, men ändå. Håll i hatten!

 

 

Jag har en lång lista på saker som bara ska funka, men som ändå aldrig gör det. Den innehåller bland annat teknikprylar och kollektivtrafik. Men den måste nog utökas med en sak till, nämligen korvbröd. 

 

 

 

I morse. 

 

Mamma: Det känns ju kanske lite jobbigt att börja trycka i sig glass redan på morgonen. 
Jag: Äh, har man ändå tänkt synda så kan man lika gärna börja med en gång. 

 

 

Ursäkta för att det syns att jag redan använt tallriken en gång, det var ju lite sunkigt. Men jag hann faktiskt inte ta nån bild på första portionen. Det sa bara swish så hade den passerat strupen och guppande lagt sig till ro i min mage. 

Måste lätta på hjärtat lite och berätta om hela tre traumatiska saker som hände mig idag när jag var och handlade mat med mamma. 

 

•  Jag hämtade herrgårdsosten som vi nästan alltid har. Hur många mornar och kvällar har jag inte suttet här hemma och mumsat på min goda ost och tänkt att den är perfekt? En ost som inte smakar för mycket ost liksom. Underbart. Förstå då chocken som uppstod när jag såg det här: 
   
  

   
  Vafalls?! Vad har de blandat i för äckel för att osten ska ha en fyllig nötsmak?! Sprang med andan i halsen till mamma och lyckades nog knuffa ner ett ex antal oskyldiga människor i farten. Mamma lyckades lugna mig med att de naturligtvis inte ha blandat i nån nöt i osten. Men jag är dock smart, nöt är ett annat ord för ko och det är en ko på bilden! Lägger man ihop ett och ett så kommer herrgårdsost aldrig smaka samma sak igen. 
   
• När jag väl hade börjat återhämta mig från den lilla incidenten så bar det av till köttdisken. Känslig som jag är så stod jag på behörigt avstånd och tittade demonstrativt åt ett annat håll. Mamma sa: "Titta! Det rinner blod nerför skylten!" Ja, jag kan ju inte hjälpa att jag flydde i blind panik. Till mina trygga vegetariska varor. Förstår om ni blev besvikna, men jag stannade inte tillräckligt länge för att ge er ett bildbevis.
  
  
• Det fanns inga jordgubbar där vi handlade så vi fick stanna till i en annan affär på väg hem. Där var det full trängsel vid de stackars små jordgubbarna. Det var särskilt en dam som antastade dem riktigt ordentligt. Petade och klämde. Smakade gjorde hon också. "Men snälla människa, det är ingen buffé!" hade jag lust att tala om för henne. I fall hon inte visste det alltså. 
  
  Naturligtvis yppade jag inte ett ord, varken om blodet i köttdisken eller till den jordgubbsantastande damen. Är man svensk så är man. Då är det bara att hänsynsfullt ge plats åt vulgära damer och plocka åt sig de minst mosiga jordgubbarna. För att sedan återvända hem och bearbeta sina trauman i tystnad.