Bim hade en hovböld innan, så hovslagaren satte ett jodopaxomslag runt hoven. Men sen måste han ha fått en allergisk reaktion av nåt slag för han fick mugg (det är typ sårskorpor, för er ikkehästfolk ^^) i karleden, vilket gjorde att han blev halt. Så på grund av det har vi inte varit ute med hästarna på en månad. Men nu är han bra igen och var riktigt pigg idag när jag red. Han flög fram i sina boots. (Vi tog av honom skorna för han verkade vara sulöm, och bootsen är ju som en liten gympadoja, så de täcker hela hoven.) Blev nästan lite rörd när han traskade på så bra och var så pigg och glad. Kanske är jag lite extra gråtmild idag, för jag hade världens hemskaste mardröm i natt. Okej, tar en beskrivning med de detaljer jag kommer ihåg.

 

I drömmen så befann jag mig i vardagsrummet när jag hörde en knackning på fönstret. Jag tittade ut och såg någon Hassan Mostafa stå och vräka hela sin kroppstyngd mot fönstret. Han glodde på mig med mord i blicken. Fönstret gick upp och han liksom hoppade in som värsta atleten, vilket är ganska förvånande efter som han inte direkt var världens smalaste. Han drog fram en sax som han började vifta mot mig med, och helt plötsligt så hade jag sällskap av någon, kommer inte ihåg vem, som hjälpte mig med saxfajten. Två mot en, woha! Sen bytte det scen (eller vad man säger i drömmar) och hela sällskapet var ute på gården. (Alltså jag, Hassan Mostafa och min vapendragare.) Och så stog Bim på Hassan Mostafas sida. De tidigare stridigheterna verkade som bortblåsta för vi stog och pratade och hade det allmänt trevligt. Men sen kom den dåliga stämningen tillbaka när Hassan Mostafa sa att han skulle iväg och slakta någon. Han sa inte vem, och inte varför. Lagom mystiskt. Och sen sa Bim (inte ordagrant, eftersom han inte pratade, men jag visste att han menade det): "Ja, i så fall följer nog jag med. För jag vill inte leva längre." Typ där måste jag ha börjat gråta för sen hände inte mycket mer än att jag bara grät och grät och grät i några hundra år tills jag var helt torr och tom. När jag hade lugnat ner mig lite så gick jag in till mamma, som stog och bakade muffins till nåt event (tror vi skulle på nån Exmoorutställning eller nåt). Jag berättade för henne vad som hade hänt, och hon kunde inte ha brytt sig mindre. Hon tittade inte ens på mig utan frågade bara om jag kunde smaka ut vilken blåbärssmak vi skulle ha i muffinsen. (Det var massa små runda, blå kulor med siffror på som var nån slags recept på hur mycket blåbär de smakade). Jag valde nummer 076. Sen sa hon: "Vi kan ju se om det finns nån trevlig liten shettis att ha som sällskap till Bina sen, hon kan ju inte vara helt ensam."

 

Och där vaknade jag av att kudden var blöt och jag låg och storgrinade ner i kudden. Var mellan dröm och verklighet ett tag innan jag fattade att Bim inte var död och att han definitivt inte hade bett någon Hassan Mostafa att avliva honom. Anyway så gick jag och duschade. Lugnade ner mig lite. Sen kom jag ut i köket och mamma trodde jag var förkyld för jag var täppt i näsan, så bröt jag ihop igen. Blev tvungen att följa med ut i stallet (mamma brukar ta dem på morgonen och jag på kvällen). Bim kunde inte brytt sig mindre över att jag kom med gråten i halsen. Han hälsade mig nämligen välkommen genom att stönandes stå och pinka och sen förväntansfullt trycka ner mulen i krubban som för att visa att "ja, det är där maten ska vara, så kom igen nu, vad väntar du på män'ska?"

 

Hur jag ska överleva den dagen han verkligen inte finns mer vet jag inte. Jag har ju vuxit upp med honom, han har funnits i mitt liv längre än min bror. Lika länge som resten av min familj, mycket längre än jag kunnat gå och prata. Och jag skumpade runt på hans rygg innan jag kunde stå på egna ben. Men än så länge så lever han, och det hoppas jag att han gör länge till. ♥